Hej alla läsare!
Oj, jag har egentligen så mycket jag behöver få ur mig men jag vet inte vart jag ska börja...
Jag börjar med maten, det är ju det jag är bäst på!
Ja jag har ju som sagt fått ett enormt gensvar på min kostplan, varför kan jag inte riktigt förstå, jag är ingen dietist, jag är ingen kostrådgivare eller en näringsexpert. Jag är egentligen en bantningsexpert vilket jag inte är direkt stolt över men det är ju som det är.
När jag i ca 15 års ålder började kräkas upp maten jag åt hade jag endast en sak i tankarna, smal och snygg, smal och snygg. Kunde stänga ute omvärlden i flera månader för att jag ville inte visa mig förrän jag hade gått ner i vikt och var smal. När jag väl visade mig så fick jag sådan uppmärksamhet så det blev en drog. Men jag hade så mycket stress inom mig av all mobbning och svårigheter med det sociala så att äta var dämpande och många gånger orkade jag inte kräkas. Jag gick upp igen och skämdes så mycket att jag blev rädd för att möta andra människor. Hur länge detta höll på innan det uppmärksammades kan jag inte riktigt svara på, hela mitt förflutna har blivit suddigt vilket jag tycker är konstigt för jag har rabblat det för otaligt många kuratorer och psykologer genom livet men ändå börjar jag sakta men säkert radera mitt förflutna.
Min kostplan är därför uppbyggd för att lindra ångest, att inte utesluta någonting men ändå bra mat som är bra för kroppen. Inget räknande, måttande, vägande. Den ska inspirera att våga kombinera smaker, att våga lita på sin egen förmåga att tänka förnuftigt. Att våga lita på sin kunskap. Den fungerar och jag är stolt över den.
Jag faller fortfarande, jag kan vräka i mig en chipspåse på 5 minuter utan att blinka och efteråt får jag brottas med ångesten. Jag kräks inte, det var 5 år sedan jag sist gjorde det, jag vill inte. Den ångesten får jag försöka arbeta bort med mina tankar istället, lyckas oftast och jag blir bättre och bättre på det.
Jag kommer inte att sätta ut så mycket mat nu på ett tag, jag ska köra min egen kostplan och den maten finns redan här på bloggen, jag vill inte dubbelposta hela tiden utan jag vill ut med nya inspirerande matrecept, men efter över ett år av ständigt nya rätter att producera börjar min inspiration tryta och jag tappar bort mig själv i min egen kamp. jag sätter däremot ut på facebook och instagram och kommer skriva och uppdatera här så mycket jag kan.
Nästa ämne.
Jag är bipolär. Vad menas med det? Och hur tacklar jag detta? Hade jag varit yngre och fått diagnosen hade jag nog tagit det mycket hårdare men då hade jag kanske fått hjälp som hade hindrat mycket smärta i mitt liv, idag är jag tacksam. Nu har jag något att arbeta med och jag får en större chans att förlåta mitt självhat jag har haft hela mitt liv. För det är väldigt enkelt att hata sig själv när kroppen och huvudet gör saker man inte riktigt förstår och till slut så känner man bara att livet skulle vara så mycket enklare om jag inte fanns i det. Ja jag har tänkt så många gånger, jag har till och med försökt tagit mitt liv ett antal gånger. Några försök var ett rop på hjälp, hjälp till att få må bättre, att känna mig accepterad, att känna mig älskad. Några andra har varit ett beslut att nu får det vara slut. Vaknat upp intagen på psykavdelningen med mina föräldrars ledsna blick riktade mot mig. Jag trodde ju på allvar att alla andra skulle må så mycket bättre om jag inte fanns.
Idag är jag glad att jag inte lyckades. Jag har idag kommit underfund med att jag ska leva, min "mission", mitt uppdrag är att hjälpa andra som sitter i liknande situationer. Jag vet att jag besitter kvalifikationer som jag kan använda för att hjälpa andra och min tid är nu.
Allt händer nu, jag får en diagnos och är påväg och få rätt hjälp, jag känner mig vuxen nog att ta emot den. Jag ska börja studera på en av Kristianstads högt ansedda folkhögskolor och utbilda mig till ett yrke där jag kan hjälpa människor. Jag är tillsammans med en underbar sambo som har stannat kvar hos mig fast jag har gjort allt för att få honom att fly. Jag har inga barn och det smärtar men jag försöker tänka på att det är en del av min livsplan.
Nu ska jag avsluta mitt bantande liv genom att ta mig i mål en gång för alla. Jag är inte rädd för att ta mig i mål för nu vet jag att jag kan vara Carol utan att banta. jag ska se till att hitta den Carol jag faktiskt är, med samma glöd, med samma kvalifikationer men som står med båda fötterna på jorden.
Jag ska hitta mig själv.
Kramar
