Coral78

Hej Allesammans!!

 

Jag har bestämt mig för dela med mig av något som har hänt mig och som jag inte riktigt fått ett bra avslut på. Detta är väldigt personligt men jag gör det för att få ett avslut en gång för alla. Sen vill jag att andra som hamnar i samma situation kanske är mer förberedda och kan hantera situationen bättre än vad jag gjorde.

 

Detta hände mig för ca 9 år sen så det är lång tid och vill säga att idag mår jag mycket bättre och kan därför dela med mig av denna händelse.

 

Jag och min sambo hade träffats i ca 2 månader och vi bestämde oss för att flytta ihop då han bodde ca 40 mil ifrån och vi var kära! Jag var väldigt sjuk med min ätstörning men trodde jag mådde bra för att jag var smal och att jag var kär.

I detta skede hade jag fått höra att få barn inte var ett val utan det skulle behövas mycket hjälp från sjukvården för att det skulle ske och jag hade släppt den biten och jag hade talat om det för min sambo och vi kom till ro med det.

 

Ja vi började vårt samboliv tillsammans vilket inte var lätt så vi inte kände varandra så väl och min sjukdom som tog mycket plats och jag började gå upp i vikt. Efter ca 5 månader så hade jag gått upp nästan 20 kilo men jag sa att det är normalt, jag har gått upp och ner sen jag fick en ätstörning så vi tänkte inte så mycket på det förrän en dag då min sambo sa att jag hade fått mycket större bröst! För att få bort tankarna på en graviditet så gjorde vi ett test och det plussade!! Vi var jätteglada för att jag faktiskt kunde bli gravid men samtidigt började vi fundera..

 

Jaha vad ska vi göra nu?? Dålig ekonomi, ostabil relation och en sjukdom som var utom kontroll. Vi bestämde oss för abort.

 

Läkaren sa att jag redan var i 15 veckan så en vanlig abort var uteslutet utan jag skulle ta en tablett och gå hem och komma tillbaka klockan 8 morgonen efter så skulle de starta upp utstötning och detta skulle genomföras under trygga förhållanden på sjukhuset.

 

Jag tar tabletten och går hem, många tankar om man har gjort rätt men samtidigt har man ett ansvar som förälder och det kände jag att jag skulle ha svårt att klara av, jag kunde ju inte ta hand om mig själv.

 

I alla fall så går jag och lägger mig den kvällen och somnar...vaknar klockan 2 på natten med en fruktansvärd smärta i magen och blod överallt, jag reser mig för att gå på toa och känner hur något hänger mellan benen och när jag väl kommer in på toaletten och tar upp det som hänger så ser jag en blodig klump med  små armar, ben, huvud...

Jag skriker rakt ut och försöker dra loss det men det sitter hårt, jag får panik och sliter ännu hårdare då det lossnar och jag kastar ner det i toaletten och spolar.

Jag sätter mig i duschen och gråter, när jag hade samlat kraft ropar jag på min sambo som sov i soffan (pga snarkningar) som vaknar upp till detta blodbad i lägenheten. Han ville att vi skulle åka in men jag sa nej. jag var nog i chock.

när klockan närmar sig 8 på morgonen efter en natt med städ, gråt och städ så ringer vi in till avdelningen och berättar vad som har hänt. Svaret vi fick var : men ni kan inte ta med er fostret? Min sambo blir vansinning och skriker - I vadå?? I en ICA kasse eller??!!!

 

Efter ett tag kommer jag in och får sövas ner för att plocka ut moderkakan och sen gick jag hem. Jag träffade en terapeut efteråt som frågade om jag behövde prata med någon om detta och ja sa nej. Och efter det så har jag inte pratat med någon om det (förutom min sambo och familjen).

 

Jag gråter när jag ser foster eller barnfödslar idag, jag har analyserat när jag har haft flertal missfall efter detta att jag kanske förtjänar detta? Är detta mitt straff för att jag har gjort en abort? Ja tankarna har varit många men idag har jag kommit till ro.

Sjukvården var katastrofala, dom skulle ha sagt till mig att detta kunde ske, då hade jag varit mer förberedd, men detta kom som en chock. Jag hade tagit ett beslut som var jobbigt, men att se sitt lilla barn var en skräckupplevelse.

 

Jag hoppas verkligen inte att detta händer någon annan, det är väldigt svårt att ta sig förbi, framförallt utan hjälp.

 

Oj vilket långt inlägg och inte heller så roligt men det var väldigt skönt att få ur sig.

 

Tack till er som har läst och jag lovar att återkomma med ett mycket behagligare inlägg senare!